Nu är jag hemma från träning. Vet inte vad det är med mig men har verkligen inte roligt längre när jag spelar. Jag har alltid kännt att basket är min glädje i livet det som jag gör när jag är ledsen och som piggar upp mig. Även om jag haft en dålig dag har jag alltid gått på träningarna för där har jag alltid blivit uppmuntrad och uppskattad. Det har helt enkelt varit kul. Även när jag var liten och rakt ut sagt sög. Nu när jag ändå känner att jag har en massa att ge men blir lämnad vid vägkanten faller min vilja bort. Och egentligen har jag inga problem att mina intressen ändras jag blir äldre det är inget mer med det. Men när jag vet att mitt intresse för basket inte bleknat bort och jag vet att jag fortfarande där inne älskar självaste sporten och att få spela men att det är min situation och lag som suger musten ur mig har jag svårt att acceptera. Ingen ska fan heller komma och förstöra mitt liv för, mina träningar har varit som en avbelastning för mig, att komma bort från huset och från allt plugg och bara få röra på sig och göra det man älskar. Behöver inte vara bra men jag behöver ha kul. Just nu blir jag sämre och har inte ens kul, what's the deal liksom?? Och allt beror på att min klubb kan gå och dö och för att jag inte har något mål att sträva mot I'm stuck och kommer alltid förbli där jag är nu. Nu tycker jag min syster kan komma hem och muntra upp mig för jag behöver verkligen henne just nu. Usch fy och blää på livet! Och fuck off äckliga basket. Kanske borde ta en pause men vill inte förlora den delen av mig och vet att om jag tar en pause kommer jag inte komma tillbaka, kommer blir en fet äckliga soppotatis!