Tittade bort mot horisonten och log, finns nog inget finare på denna jord. Min tanke föll direkt på dig och ett vänligt, vackert, leende ansikte visades framför mina ögon. För mig är du havet, du är livet och kan tycka att det är väldigt orättvist att jag är vid livet när du mist ditt. Du har alltid påverkat mig och kommer alltid påverka och finnas kvar i mitt liv. Jag är uppvuxen med dig bror och många minnen med dig ligger mig närmast hjärtat. Har de senaste månaderna ångrat mycket av vår relation, och då menar jag de mindre vänliga stunderna vi haft ganska många av. Men idag när jag satt i vår/din båt och kolla mot horisonten såg jag framför mig hur du och jag satt i ditt/mitt rum och bara snackade om allt mellan himmel och jord. Med losing my way i högtalarna rann tårarna sakna ner längst min kind och för första gången på väldigt länge, var jag glad över att gråta och det kändes att jag grät för de jag ville vara ledsen för. Jag vill inte ångra, jag vill bara sakna och minnas. Vi sa aldrig att vi älska varandra eller att vi uppskatta varandra men tror du visste hur mycket jag älskade dig, hoppas verkligen det. Hoppas även att du kände likadant för mig. Men jag får tyvärr leva vidare utan svar på dessa frågor. Men som jag skrivit till dig förut ska jag leva fullt ut och inte ångra, för det är så du skulle vilja att din syster levde. Men måste få sörja dig också. Vill tacka för de sista åren med dig då vi kom varandra mycket närmare, det var väldigt viktigt för mig ska du veta och det är dessa stunder jag kommer ihåg med ett leende idag.

Finns ingen som du och ingen kommer någonsin fylla din plats. Men vi ses så småningom igen, och då kommer jag aldrig låta dig lämna mig igen.